Ett nytt kapitel

När jag väntade Isabel 2009 redan då var jag sugen på att föda hemma, men eftersom att graviditeten redan tidigt blev väldigt jobbig och jag hade sammandriagningar sa min bm att det inte var på tal att det skulle gå.
När jag väntade Mateo kollade jag upp hur det går till när man vill föda hemma och kom fram till att jag inte skulle få det då man måste ha haft problemfria graviditeter och förlossningar innan. Isabel föddes ju i vecka 32+0 så det var inte ens någon ide att ta upp det den här gången med bm.
Jag skojade flera gånger med barnens pappa när han retade med och då sa jag slutar du inte så kommer jag föda hemma. Eftersom att Isabels förlossninge också gick så snabbt så låg det väl en liten känsla bakom dom orden så jag på ett sätt var rädd att han skulle födas hemma och tänkte flera gånger hur jag skulle göra om han verkligen föddes hemma.

När förlossningen började och vi precis skulle åka in blev det som en självklarhet att jag skulle föda på sjukhus precis som med dom andra barnen. När vattet gick när jag satt där på toan då fattade jag, jag slängde mig ner på golvet och precis som med Isabel kom krystvärkar precis efter vattetgick.
Jag hann inte tänka så mycket alls allt gick så snabbt och plötsligt var han ute, jag satt och höll honom i mina händer i ca 15 min innan ambulansen var på plats. Navelsträngen var så kort att jag inte kunde lägga honom på mitt bröst och vi fick absolut inte klippa av den.

Det tog ca 2 månader innan chocken verkligen la sig men det finns inga ord i världen som kan beskriva kännslan att förlösa sitt eget barn helt själv, helt obeskrivligt och jag är super glad att jag fick uppleva det.
Varför jag tar upp det här nu är för jag såg på Barnmorskorna i Norge på svt1 nyss och en kvinna skulle föda hemma planerat och hon sa "man måste vara som jag om man ska klara av det" hon menade lugn och trygg och ha haft lätta förlossningar innan.
När jag berättade för alla om Mateos förlossning var det många som sa "oj det skulle jag aldrig våga" eller "oj jag skulle svimma"

Men sanningen är ju den att man ALDRIG innan kan veta hur man ska reagera, när jag tänkte att han kanske skulle födas hemma tänkte jag att jag skulle ligga i sängen helt lugn och allt skulle vara så fint. Men även om tiden gick snabbt så fick jag panik och det var blod över hela golvet, för det var ju inte alls så jag hade tänkt.
99% skulle klara av det för vad händer annars? Hade jag svimmar hade han flugit ut på golvet och slagt i huvudet. Tjejen på tvn som jag redan från första ordet tvivlade på ja hon levde inte upp till sina ord, hon låg och skrek som en galning på badkaret och var inte det minsta lugn ;)
Ja man kan helt enkelt inte veta från börjar hur man reagerar det kan bli lättar eller tuffare så säg aldrig att ni inte klarar det eller att ni absolut skulle klara det ;)