Ett nytt kapitel

Igår var en stor dag min lilla tjej sov borta för första gången sen hon låg på Neo.
väldig konstig känsla, bra men inte bra var otroligt tomt och jag fick lite skuldkänslor för att hon inte var med oss precis som det kändes när hon var ensam på Neo.
Det var dock hennes val den här gången och hon sov bara 10 min bort hos mormor.

Har tänkt vldigt mycket på neo tiden och det var så mycket som gjorde att den tiden blev jobbig.
Det första var att det kom så plötsligt, värkarna kom och så plötsligt samma dag var hon där.
Det var svinifluensa tider eller fågel kanske det var i alla fall fick ingen komma och hälsa på vilket gjorde det hela jobbigare vi kunde inte få ett familjerum eftersom vi hade Antonio och syskon fick inte hälsa på.
Var ho Isabel från 9-15 sen pkte jag hem var hos Antonio tills han somnat för att sedan åka tillbaka och vara på sjukhuset ett par timmar innan jag åkte hem och sov.
Jag blev sjuk så en hel vecka låg hon där helt jävla ensam och det är så otroligt jobbigt att bara tänka på det så jag börjar gråta, en hel jävla vecka!

Det tog en månad innan Antonio fick se sin lillasyster för första gången.
Hela grejen vara bara så sjuk, alla jävla larm och apparater, läkar samtalen allt!

Jag tror om bara man fått ha besök skulle hela vistelsen på sjukhuset varit 1000 gånger lättare om jag inte hade behövt känna att jag måste välja mellan mina barn vem som ska ha mest tid.
Antonio var trotts allt bara 19 månader hade han varit större hade det nog varit lättare, han var så liten och mammig och jag hade aldrig sovit utan honom innan men den plötsligt så ändrades allt.

Fy och usch jag hoppas vi aldrig kommer vara med om det igen!